Varför startar någon en blogg? Det kan ju vara högst personligt såklart, men i min värld handlade det nog mycket om att jag kände mig ensam. Jag hade en passion för privatekonomi och att spara och investera mina pengar för att bygga upp en frihet i livet.

Första halvlek

Ensam kände jag mig för att jag hade ingen att diskutera det med. I vår närmaste krets verkade vår filosofi om att spara 50% av våra löner varje månad som något dumt, snålt eller konstigt. Var kunde jag vända mig för att kunna ventilera mina tankar och dela med mig av vad vi höll på med? Jo via en blogg, och jag startade min blogg 2017. Till en början skrev jag mycket, två gånger i veckan, om många saker kopplat till privatekonomi. Hur man sparar, vad det kostar att äga en bil med mera. Jag kom också tidigt in på att leta efter investeringar som kunde ge bättre avkastning än börsen, så kallade alternativa investeringar. De skulle både snabba på tiden som behövdes för att nå vårt slutmål alternativt ge en högre utdelning än vad jag kunde räkna med från vanliga börsinvesteringar.

Bloggen gav mig möjlighet att få ner alla mina tankar på papper och inte sitta och grubbla så mycket själv. Sen är det svårt att skapa engagemang på en blogg, att få mycket kommentarer och en livlig diskussion är kanske inget jag någonsin uppnått. Som läsare söker man ofta efter kunskap, insikter, tips och råd. Medan jag på andra sidan ville få svar, kommentarer och höra vad andra tänker. När det väl sker utbyte så blir det oftast väldigt givande.

Till viss del fick jag bra utbyte från er läsare. Många delade min vision och tankar om pengar och sparande, i alla fall de som skrev kommentarer.. Det stärkte också min tro på att jag var på rätt väg och att vi var fler som tänkte likadant.

Halvtid

En bit in på bloggens och min privatekonomiska resa så började jag reflektera, ifrågasätta och undra om det här verkligen var rätt väg att gå. Att spara så mycket för en framtid som jag inte riktigt visste hur den skulle se ut.

Vi var tjänstlediga under 2019 för att prova på att vara lediga och inte behöva gå till ett jobb. Det var mycket kopplat till att jag ville prova på hur det skulle kunna vara att uppleva FIRE. Vara helt fri och göra vad jag ville. Under den här perioden så började jag också skriva på min bok som på något vis blev en sammanfattning av mina tankar och filosofier som jag skrivit om på bloggen i två år.

Insikterna från tjänstledigheten och bokskrivandet var tudelade. Det var såklart fantastiskt att vara ”ledig” och fri och ha all tid i världen. Men jag märkte också att jag behövde rutiner och ett sammanhang för att inte vardagen skulle bli tråkig när jag inte gick till något jobb, en insikt som varit oerhört värdefull!

I TV4 satt jag hos Malou och pratade med en psykolog som sa att många inte klarar av att vara lediga hela tiden, man börjar må psykiskt dåligt. Det verkade som att många ifrågasatte vad jag/vi skulle göra egentligen när vi nådde FIRE.

Det som kanske varit ett av de största motstånden mot FIRE är just det faktum att man pratar om att sluta jobba. Att inte vara del av ”samhället” och bidra. Visst det är en sak, men återigen så handlar det för mig att vara del av ett sammanhang. Att vara ledig och fri innebär att du själv blir din egen chef. Om du som chef över dig själv inte ser till att skapa mål, ordning och struktur och tydliga saker att använda din tid till så hamnar man lätt i soffan med Netflix och evigt scrollande vilket inte är ett liv mer fritt än att gå till jobbet 8-17.

Andra halvlek

Från 2020/2021, vilket var tiden efter tjänstledigheten och när boken släpptes började jag prata mycket mer om balans. Balans i livet var vägen att gå. Att kanske inte behöva jobba 100%, utan jobba deltid. Då skulle man kunna få mer balans genom att få mer tid till träning, familj, vänner, intressen med mera. Det skulle vara en tillvaro där du fortfarande hade en chef på jobbet som sa åt dig vad du skulle göra (typ…) men också vara lite minichef hemma där du nu har mer tid att hitta på saker under din fritid. Det här var också inspirerat av tiden under COVID när jag var permitterad och jobbade 60% under 4 månader. Det blev mer balans i vardagen. Jag kunde ta tältet och sova ute en vardag och sedan vakna upp till sol och fågelsång i naturen och ta mig hem och börja jobba vid 11 t.ex.

Jag minns att jag ofta målade upp sådana bilder om att jobba mindre och att det var nog så jag ville ha det. Men om jag hade velat ha det så hade jag kunnat börja jobba deltid på en gång eftersom våra löner ändå skulle täcka våra utgifter om vi jobbade mindre. Trots detta fortsatta vi båda att jobba heltid för att spara mer till pengamaskinen och drömmen om att bli ekonomiskt oberoende.

Jag började jobba så hårt att jag gick i väggen början av 2022 och kom tillbaka till 100% arbete under 2023 igen. Det var också en väckarklocka utifrån perspektivet att jobbet kan både ge och ta. För mig hittills i min karriär har det tagit mer än det gett och till slut blev det för mycket för min kropp som la av. Här började jag också trappa ner på bloggen som jag inte klarade av att hålla igång under min sjukskrivning, jag tappade inspirationen till att skriva och la mindre och mindre tid på att skriva.

Rent investeringsmässigt så hade jag vid det här laget insett att alternativa investeringar nog inte var så bra ändå. De lockade ofta med högre kassaflöden och höga årsavkastningar. Men ibland förlorande vi alla pengar vi investerat, ibland krävdes det mycket tid och energi för att hålla igång investeringen och det blev sällan en så god avkastning som lovats. Det betydde att vi gick mer och mer över till passiva indexfonder som en trygg bas i vår pengamaskin som bara tickar på utan att vi behöver göra eller tänka på någonting.

Under andra halvlek så läste jag också boken ”Die With Zero” som gjorde att vi ändrade på våra utgifter markant. Vi valde under 2022 att öka våra utgifter till förmån för att ”göra mer”, regelbundet åka på weekends, införa månadens restaurang, resa till fjällen varje vinter, vandra varje sommar, åka på resor i Europa och var 4e år är tanken att vi ska utanför Europa. Pga av detta tillsammans med den allmänna inflationen, elpriserna, räntorna så ligger vi på utgifter som är mer än det dubbla som vi hade när vi började spara 2013. Istället för 20 000kr i månaden gör vi nästan av med 50 000kr i månaden numera. Vi behövde en pengamaskin på 6 MSEK, nu behöver vi nästa 15 MSEK.

Övertid och straffar

Jaha så var är vi nu egentligen? Vi har sparat i över 11 år och vi har en anständig pengamaskin idag. Den ger en avkastning som hade täckt våra utgifter vi hade när vi började men vi har ju flyttat målsnöret en bra bit framåt pga våra nya utgifter där vi lägger mer på upplevelser och nöjen.

Att säga att vi tillhör FIRE rörelsen är nog inte riktigt sant. Där pratas ofta om att minimera sina utgifter till förmån för att kunna spara så mycket som möjligt. Det har vi aldrig riktigt gjort men ännu mindre idag. Jag tror mer vi är medvetna om hur privatekonomi fungerar och även investeringar. Det gör att vi har en rejäl slant investerad på börsen som ger oss trygghet och frihet.

Jag kan inte sluta tänka på att målsnöret kanske kommer fortsätta att flyttas framåt och att vi aldrig når nivån när våra investeringar kommer att täcka våra utgifter. Makten ligger dock i våra händer och vi skulle kunna sälja sommarstugan, flytta till mindre hus, sluta hitta på så mycket roliga saker och så kan vi säga upp oss imorgon. Målet är nått. Men hur skulle det livet se ut?

Jag precis som många andra där ute vet inte riktigt vad jag vill göra när jag blir stor. Det är svårt att se in i framtiden och sia om det, men jag vet att jag vill göra något i alla fall. Om det är att vara anställd på 100% eller kanske på 50%. Driva något eget, eller jobba i föreningar. Möjligheterna är oändliga, det svåra för mig är att göra en förändring från läget vi har idag. Det är lockande att fortsätta jobba och spara mer (A job will always pay you enough to keep you working). Men jag tror också att vi närmar oss en punkt där vi kommer börja göra förändringar. Det kan vara att försöka få till deltidsjobb där vi är idag för att få mer av den där balansen och samtidigt kan pengamaskinen fortsätta växa. Om vi jobbar deltid några år så kommer pengamaskinen potentiellt växa sig tillräckligt stor för att vi ska kunna vara helt fria att bestämma om vi vill jobba eller inte. Då kan jag satsa på alla möjliga projekt utan att känna pressen att tjäna pengar på det. Det är också möjligt att börja med det när vi jobbar deltid.

Det fina, som jag är väldigt tacksam över, är att vi gjort en väldigt resa. Både personligt men också ekonomiskt. Att vi har den pengamaskin vi har idag är fantastiskt, det är en enorm resurs och det gör mig väldigt glad att se att vi lyckats med det. Resan personligen är också något fantastiskt. Så mycket som jag gjort och lärt mig är otroligt. Jag är en helt annan person idag än jag var när vi började spara, det är helt säkert!

Framtiden för den här bloggen är lite osäker. Jag känner mig inte lika ensam som jag gjorde 2017. Jag känner inget behov av att skriva av mig eller berätta mer om vår resa och våra planer. På något vis så känner jag mig klar med den här delen av resan.

Jag var på en föreläsning med vår välkända ekonomiprofessor Michael Dahlén härom månaden. Han sa att alla våra celler i kroppen byts ut på 7 år, det innebär att vi är en helt annat människa var 7e år. Jag tror att jag mellan åren 2017 och 2024, som är bloggens levnadstid, blivit en annan människa. Bloggen ligger kanske kvar året ut, men sedan är det dags att göra något annat.